Att skratta med en främling
Att få skratta till något så oväsentligt som frisyren på en gammal lärare... Att skratta när man absolut inte ska skratta.. Att skratta så tårarna rinner ner på kinderna och ögonen sväller upp och tillslut börjar "skratt-hickan"... Idag har jag skrattat.. Jag har skrattat med en människa som jag absolut inte känner.. Men ändå skrattade vi båda lika mycket! Där stod vi på ena änden av rummet medan undervisningen fortsatte, undervisning om förflyttningarna som sker på sjukhuset mellan patienter och deras placering.. Om de befinner sig i en säng, brist eller bår, på en stol eller tragiskt nog på golvet.. Hur ska vi som personal tänka, agera och bemöta dessa människor under vårdtiden..? Hjälper vi kanske till förmycket? Sliter vi ut våra ryggar "i onödan"? Hur mycket offrar vi egentligen (framförallt våra ryggar) för våra patienter?
Detta var frågor, eller egentligen är det fortfarande pågående frågor som dyker upp och framförallt under utbildningen idag.. Utbildning "förflyttningsteknik" som pågår i tre dagar.. Två nu och ytterligare en dag senare i vår. Här fick vi tillfälle att träna på olika tekniker och hjälpmedel som vi kan använda oss av vid förflyttning hos de individuella patienterna son vi möter dagligen.
En fråga som dyker upp rätt ofta... "Tror patienterna att de är inneliggande på ett hotell?" Att vi i personalen är så pass "service minded" att vi gär vad som helst för våra patienter..? Och självklart ligger de på sjukhuset av en anledning.. Men om de fortfarande kan utföra vissa saker, så anser jag att det gynnar båda parter om de trots detta gör så mycket de själva orkar. Som när de vill ha ett glasvatten, när kranen är ca 5m bort och de KAN gå självs men ändå ringer de på klockan och ber om ett glas, för jag är mycket snabbare, men och andra sidan så kanske de i själva verket tar längre tid..
De larmar, personal är kanske inne hos en annan patient och patienten som larmar på ringklockan får vänta tills någon kan komma och svara, .
Jag hjälper gärna till, det är inte de det handlar om utan det handlar om patienten, de skall bibehålla sin kroppsstyrka för att sedan klara sig hemma .. Enligt studier sägs det att många patienter tappar mycket styrsel i kroppen under inneliggande vårdtillfälle på bara några dagar och detta ger extra mycket jobb för kommunen och hemtjänsten när patienterna väl är utskrivningsklara och kommer hem..
Det kanske krävs extra insatser i hemmet, och då måste det ske en vårdplanering (som oftast sker på sjukhuset) och då har även kommunen rätt till extra dagar innan de blir betalningsskyldiga för patienten och i slutändan får han/hon stanna fler dagar än planerat, BARA för att jag är "snäll" och hämtar ett glasvatten, och det kanske inte bara är jag.. Varje pass består av 2 personal per patient kan man säga, grundbemanning på min avdelning är en undersköterska och en sjuksköterska, sen växlar vi över till nästa personalstyrka som börjar sitt pass som i sin tur växlar över till nattpersonalen (som i grundbemanning är en sjuksköterska på natten per patient).
Om varje personal hämtar 1-2glas vatten åt en patient, de blir med enkel matte, 5-10glas per dag.. Vilket inte är allt för ovanligt vanligt. Plus att vi serverar frukost, lunch och middag på sängen.. Sen behöver de inte gå upp så mycket mer, de är väl möjligtvis till och från toaletten. Ni ser själva..
Detta med extra dagar är något som kommunen ofta utnyttjar. Vi måste bli bättre på att ta oss tiden, att hjälpa patienterna stiga upp även om det tar lite längre tid än när vi "rycker upp" patienterna genom en "hjälpande" hand i armhålan och vi nästan lyfter patienterna.. Vart är ergonomin där? Aj aj, ryggen säger vi.. ! Jag ger gladeligen ett glas vatten, om inte fler glas varten till en patient som inte kan ta sig till kranen på ett eller annat vis... Men jag vill först och främst bibehålla den styrkan och kapasiteten de fortfarande har! Förutom att vårdtiden förlängs, så finns även risk för andra saker så som att de uppstår trycksår eller lunginflammationer och mycket mer...
... Och efter all hjärngympa som skedde på förflyttningen så tog nog kraften, orken och energin slut och vi brast ut i skratt.. för ingenting egentligen.. Men ack vilken härlig känsla! Att få skratta så man får be undervisaren om ursäkt och man själv är påväg att lämna rummet, men lyckas i samma veva kväva sista skattningarna, som istället övergår i skalningar och ännu mer tårar..! Skönt att andra i rummet började smått skratta med och vi blev imgr längre super uttittade.. Men vad gör det? Att få skratta med en främling de är fan underbart!
Kvällen här hemma avslutades med att min fantastiskamamma och syster kom på kvällsfika och häng i soffan...
I morgon väntas en ny dag med förflyttningsteknik!
Hej!
skriven
❤️Tack för hänget